Nabatita

som att leva utan värde

I en ensamhet som ekar

vilken satan på sig närde

Med ett leende han tar ifrån

det lilla hopp som finns kvar

Att få känna sig älskad

Att få känna sig dyrbar

En själ som fått mången törn

Sliten och trött på denna färd

Klarar inte längre att gå

Så fortsätt du hugg med ditt svärd

Bara ät upp

tills ingenting finns kvar

Så bakom det lämnas ett tomrum

efter den mamma som de inte längre har

Lyckligt lottade

att ha livet i behåll

Men upptagna av att se till era brister

att ni tappar er kontroll

Jag vet att ni inte förstår

att ni bara letar fel

Men se till den verklighet

att det trots allt bara är ett ondskans spel

Att jaga efter mer

men ändå aldrig bli nöjd

Uttömd är er själ

så långt ifrån att känna fröjd

Ni tror er köpa kärlek

men ett missbruk av allt materiellt

Även i maten ni frossar

utan att blicka mot lidande av svält

Att få vara frisk

är den största gåvan

Ni borde förvalta den så väl

Söka efter tacksamhet

och istället titta till er själ

Ni jämför er med andra

vad det nu tjänar till?

Att bli omtyckt för vad Ni äger

är ju vad ni vill

Kom loss ur ondskans grepp

innan det är för sent

Värdesätt ert inre först

och få er själ att dofta rent

Var nöjd med vad ni har

ropa inte efter mer

För snart har ni inget kvar

bara ensamheten ni då ser