Nabatita

Vad håller dig tillbaka
jag undrar, min käraste vän
Skall även du mig försaka
jag anar, jag har på känn

Kan icke skåda ett drag
intet ett kliv ifrån dig
Så i väntans land jag har vistats
förvisso, kan jag bara skylla mig

Mitt öde må vara att förintas
i en ensamhetens dvala
Icke en uns utav tillstymmelse
att jag i denna värld alls kvala

Påverkan har redan nalkats
att nedbrytning utav mig sker
En trötthet tar över mitt inre
och över själen sig sakta brer

En förändring måste bli faktum
att kunna stilla dess förlopp
Sökande jag iakttager
möjlighet att finna ett hopp

Jag måste hålla min vakt
då kritiken troligtvis ökar
Kanske får jag det bekräftat
att det faktiskt inom mig spökar

Det får mig att spegla
sanningen i mig själv
Men att tilltalas med ignorans
kallar näcken ur dess älv

Ibland är jag svag
och låter andras ord såra
Ekande fastnar de på insidan
men bara för att mitt tillfrisknande försvåra

De låter sin tunga halka
och som från en pil skjuts orden in i mig
Beakta och var istället varsam
För om vad du yttrar dig

 

 

Jag förlorade..
Min dröm.
Mitt allt.
Så enkelt det rycktes ifrån mig.
Så enkelt blev mitt liv så kallt.
Mitt liv,
Jag lever det i ljuset.
Men mörkret drar mig ner,
Satan försöker få sitt grepp.
Jag frågar mig,
vad är det jag inte ser..?

Det är mina tårar..
som längs kinden rinner
Det är i mitt bröst..
som det pga smärta brinner
Blind är du och inte kan du se
För din önskan är
att jag min tro skall överge

Men även med en kniv
tryckt mot min hals
kan du inte få mig att vika av
från det underbara
som min Gud mig gav
Så över detta jag kliver med lätta steg
Ja, över detta glödande kolets hav
För med sanningen i mitt hjärta
kommer det som jag bär
i slutändan att bli din tillhörande smärta
och jag kommer dricka av kärlekens sav