Nabatita

Vad skall du nu göra
när jag ifrån dig är
Vägen har sig delat
så långt ifrån dig det bär

Oavsett vart mina fotsteg leda
så är Guds kraft så enorm
Att utan varandra nu få leva
bliva vår största ishavsstorm

Aldrig kan jag förbise
att du tog min själ till de högsta berg
Att återse min vardag
Omöjligt, då det sitter i min märg

Undrar gör jag varför
varför du var så svag?
Du borde stått stark emot
men djupare du föll vareviga dag

De orden som vackert besjöngs
att lyssna till dem du glömde
Inte kunde de fastna i ditt hjärta
Istället Satan på ditt vett dig tömde

Jag sänder ett brev
i hopp om att bliva hörd
För de omskakande åren
som orsakat min själ att bliva störd

Minsta nys jag får höra
ifrån ondskans springande narr
Min själ den faller i bitar
likt en julgrans vissna barr

Kan du bara iakktaga
utan att göra ett dyft
Hur vore det om du tog saken i händer
Dags är det att taga ett lyft

Du bör agera efter ditt ansvar
så sänd till mig vad som äro mitt
Sluta blunda för verkligheten
och se om det som faller inom ditt

Obeskrivlig äro känslan utav besvikelse
när hänsyn icke visas
Istället ett okontrollerbart agerande
ja, utifrån satan, äro vad som prisas

Så långt ifrån själslig renhet
på villovägar ifrån kärleken du är
Icke kan skylla agerande
när i ditt innersta ansvaret du bär

Mänskligt är det att fela
men icke flertalet gång
Den starka kärna har då krossats
fast är du i undervärldens fång

Vad är det för mening
att brytas ned i kropp och själ
Hur skall jag då här leva
utan tanken att ta ett farväl

Vad är det för mening
att förlora all sin kraft
Min spegelbild jag iakttager
förlorad, är skönheten jag en gång haft

Inte ens i mitt hjärta
kan skådas vad som finnes där
Striden som Hezbollah
ja titta, se och lär

Vad blev mitt pris
för offrandet utav mig själv
En sliten och trasig människa
som vill med vågen sjunka i en älv

Skatten behöver putsas
Dock innan döden det aldrig komma att ske
Jag måtte vara utan värde
den enda uppfattning som jag kan se

Tiden den har tagit
återstår gör intet en reflektion
Reflektion utav guldet i mitt inre
Vad som skådas är enbart en schablon

Det måste varit fel på mig
då du bara gick, snälla säg?
Utan att lära känna..
utan att bli hänvisad någon väg

Kunde du inte se
något värdefullt i mig?
Kunde du inte se
bandet utav kärlek inom dig

Vilket liv mig du gav
att leva utan någon fader
Du avvek från mig för alltid
att leva förvirrad i charader

Framför mig du valde en flaska
att älska vad som fanns där i
I spriten du valde att plaska
och familjen du bara såg förbi

Du låste mig ute
ute från mitt egna liv
Du lät mig leva i spillror
med halspulsådern mot en kniv

I en annan värld var du fången
I mörkrets starka dimension
Du lämnade mig fastgjuten i betongen
förblindad fick du leva i en felaktig vision

Utan någon kontroll
lever du här
Oförmögen att reflektera
mot vilken väg det bär

Inte den minsta aning
om vad som dig väntar
Men när värmen börjar nalkas
får vi nog höra hur du flämtar

Förmodligen är det så
att när det väl börjar brännas
Skall du komma till insikt
att valet påverkat hur slutet kommer kännas

Så trasig..
Så nedbruten..
Som om du i hjärtat blivit skjuten
lever du i mitt kalla land
Med en längtan så stark
att åter igen få känna din moders mark.

Min älskade vän
jag ser din smärta inom dig
Snälla, känn tryggheten att
öppna upp dina dörrar för mig
Det gör så ont i min själ
att se dig leva i tystnad
Önskar dig bara att må väl

Jag finns här för dig
Jag är för dig din tröst
När du känner dig ensam
under en kall och blåsig höst

Solen skall så högt en dag stiga
och blomman i ditt land för dig niga
När du åter kommer hem
När din resa österut bär
då bördan på dina axlar
kommer att lättas väl där