Nabatita

Jag måste hålla min vakt
då kritiken troligtvis ökar
Kanske får jag det bekräftat
att det faktiskt inom mig spökar

Det får mig att spegla
sanningen i mig själv
Men att tilltalas med ignorans
kallar näcken ur dess älv

Ibland är jag svag
och låter andras ord såra
Ekande fastnar de på insidan
men bara för att mitt tillfrisknande försvåra

De låter sin tunga halka
och som från en pil skjuts orden in i mig
Beakta och var istället varsam
För om vad du yttrar dig

 

 

Klarvaken..
En ängslan har brett sig ut
Att någonstans har den långa resan
äntligen kommit till sitt slut

En rädsla..
som sedan länge inom mig har grott
Men att känna att det nalkas
var något som jag aldrig hade trott

Likt lågan som så vackert slocknar
av vinden som drar förbi
Blev hela världen ett mörker
då det inte längre kan vara ett vi

Fänglsade och bakbundna i var sin cell
nu omöjligt att fullföra vår resa
Ovillkorligt, är vi dömda att inte förenas
i mörkret vi kan skrika tills dess vi blir hesa
...

Min själ den beslagtogs
utav satans hårda tag
I djupet jag vistats sedan födseln
år efter år; vareviga dag

Men plötsligt öppnades porten
och jag nåddes av det bländade ljuset
Bitar av min själ där kunde skådas
så med ett försiktigt kliv jag tog mig in i huset

Att ha levt itu
och att plötsligt sitt ljussken finna
Vad är vackrare än den känslan
Att sin kärlek få återvinna

 

 

Genom linsen blev jag granskad
men hur kunde min själ skådas där?
Hur kunde ni utifrån det döma?
..vad jag inom mig bär

Ni har valt att inte be om ursäkt
för hur ni trasslat till mitt liv
för själsligt förlorade bitar
då ni över mig tog era kliv

Ni dömde mig utan att fråga
ni antog att fallet var så
Skall jag för er detta förlåta
och bara låta er gå?

 

Synd är att ni inte kunde se
värdet som sjuder inom mig
Närmare Gud, än ni någonsin kan be
men nu ni förlorade, hur kommer det sig?

Var jag tillhörande onskan
vore mitt handlande inte så vagt
Jag skulle vrida ur organisationen
innan morgonsolen börjat skymta så klart

Att med falska anklagelser komma
att stänga in bakom lås och bom
Jag fängslas utan att veta..
men vänta tills ni nås av er dom

 

Ni förlorade nu något av värde
så det svider och känns i er själ
De trognaste utav er alla
som tjänade Imam Mahdi så väl

 

Det finns ingen tid att gråta
Det finns ingen tid för sorg
Vår fiende är ständigt vaken
och bygger på sin borg

Det vill kalla sig vid en stjärna
en stjärna som lyser så klart
Som om natten smyger omkring
i tron om ett lirkande så smart

Att fånga till sig själar
från de som i blindo lever
Och utav dem till sin armé
utplockar sina elever

Ett anfall mot varje individ
på en världslig nivå
Iakttagande jag följer denna sketch
för snart faller dess ridå

Den ridå som skall avgöra
avgöra vår nya början
Början på det avgörande slutet
som ska reda ut den onda sörjan

Väntar gör jag så ivrigt
och snart är tiden här
När du kliver fram med ditt följe
en känsla som håller mig så kär

Älskade, min längtan är så stark efter dig
att bota det kaos som råder
Pulsen här omkring den ökar
men att brista, kommer snart den fientliga åder