Nabatita

Min Gud
Låt mig få leva
plocka splittret ur min kropp
Det skär så på djupet
och hindrar från att känna något hopp

Min Gud
Låt mig få andas
vill känna havsluften mot ansiktet slå
Men håller nu på att kvävas
Ja, av allt splitter känns det så..

Som en främling jag här vandrar
i mitt kalla land
En känsla som kan förknippas
med en själ som står i brand
Jag söker efter platsen
som ska vara min
Men ingenstans jag hör hemma
ingen plats att välkomnas in
Vill ha möjligheten att leva
ja leva här och nu
Så splittrad mellan världar
Men det viktigaste jag har det är Du

Jag gör mig redo för en tid
som ska bringa mig den frid
Vackrare än någon annan
då vi nu ska slå oss samman

Min plats är tydligt funnen
att finnas närmast Dig
Förbi är en tid så svunnen
en ny dimension har välkomnat mig

Inte kan jag förstå
hur du sanningen förnekar
Som att spela ett spel
Ja, med Guds ord du gärna vill leka
Och har från första början gjort
i tron att du åstadkommer något stort

Men gång på gång
du drar en nit på lotten
Att avvika från den grönskande vägen
är inte att ta hem potten

Du får världen att blöda
med ett leende på dina läppar
Detta vackra spillda blod
som täcker marken
bland krossad betong
Fyller bara ljuset med styrka
Från de offer som sjungit på
Guds kärlekssång

Men snart är tiden inne
för dig att inse fakta
Att vägen som du vandrat
mot elden tar dig så sakta