Tid tar slut
Vad håller dig tillbaka
jag undrar, min käraste vän
Skall även du mig försaka
jag anar, jag har på känn
Kan icke skåda ett drag
intet ett kliv ifrån dig
Så i väntans land jag har vistats
förvisso, kan jag bara skylla mig
Mitt öde må vara att förintas
i en ensamhetens dvala
Icke en uns utav tillstymmelse
att jag i denna värld alls kvala
Påverkan har redan nalkats
att nedbrytning utav mig sker
En trötthet tar över mitt inre
och över själen sig sakta brer
En förändring måste bli faktum
att kunna stilla dess förlopp
Sökande jag iakttager
möjlighet att finna ett hopp
