Nabatita

Åter på bussen,
slumrande med kinden mot ett kallt fönster.
Min resa går tillbaks till Libanon,
landet där cederträden klättrar längs bergskullarna.
Där historiska monument och ruiner
blandas med de nya friska medelhavs influenserna.
Där ett skottskadat hus tittar fram bakom en nybyggd fasad.
Det blir en resa, en resa i tiden..
Färgen avflagnad sedan länge men än dock ett hus så levande,
så vackert, så fyllt med kärlek.
Vilket öde som utspelat sig där
kan endast lämnas kvar till tankarna.

En krigssplittrad familj?
En familj som fick lämna allt bakom sig och fly?
En gammal farbror som fortfarande finns kvar
och kämpar sig genom ålderdomen?

Vaknar till. Dags att kliva av.

Mörkret sveper runt planet,
som tränger sig fram igenom de svala vindarna.
Drömmen av en landning på Hariri tar sin plats,
jag rycks bort från verkligheten en stund..
Den känslan att komma inflygandes och
spegla det vackra Beirut i skymningen.
Den känsla att stiga ur planet och uppslukas
av den underbara atmosfären som slår emot i ansiktet.
Varje liten nerv i hela kroppen känner av det.

Libanon.
Ett land där man varje minut blir påmind.
Ett land med en själ så blödande, så lidande.
Man kan vittra i luften dess strider
som satt så djupa spår i historien.
Martyrers blod som rinner längs vägkanten,
ur vilket en purpur färgad blomma står
leendes mot solen och sträcker på sig med stolthet.

En ny dag.
Nya andetag.

Flapsen går och jag inser med en tung suck
att jag fortfarande är i Sverige..
att det är här jag landar..

Men hoppet om att snart..