Nabatita

Den onda sidan
kommer på visit
När mörkret faller sig på
Så vågar den sig hit
Men trots dess försök
att gripa sitt tag
Skall jag motstå dess kraft
ja, det ska jag
För kärleken till Gud
den är så oändlig
och livets facit
är att följa Guds lag
För dig min käre Gud
skall jag alltid stå stark
Mitt hopp kommer alltid leva
om att en dag få byta mark

Det finns ingen,
som kan skydda
som kan ta om hand
Åh bara Du, min käre Gud
Ge av din styrka
Låt förflyttas från detta land
Satan ligger och lurar
försöker dra iallt som går
och visst är det så
Att han häller salt i alla sår
För att locka till sig
Ja, från ljuset vill han ta
med målet att förstöra
och allt vill han ha

Jag känner att det är
något på gång
Vad jag kan inte se
Så ofullständig i denna världen
På väg härifrån
nog snart det ska ske
Dags att ta farväl
och sjunga på dess sång
Bara att försöka inse
att det här det är livets gång

En känsla
som brinner inom mig
Av längtan
att en dag återförenas med dig
Du som är min sköld
mot omvärlden så kall
Intelligensens drama
De tror att de knäcka oss skall
Synd är det bara
att de inte kan se
men i djävulens beklädnad de spelar
Så åt eländet är det bara le

Dagarna breder sig ut
De verkar aldrig nå sitt slut
I den eviga väntan
I den eviga längtan
Att få känna doften
av blodets sötma
av motståndets krut

Att få känna kärleken
som döljer sig bland ruiner
Att fyllas av styrkan
likt blomman som sträcker sig upp
ur massorna av betong
för att fånga dagens sol
för att fyllas av Guds kärleks sång

En plats..
där tid och rum står still
där själen funnit frid
och från var den aldrig förflyttas vill
Att åter igen mötas
med vad som tillhör mig
Att åter igen fånga in
Kärleken som kommer ifrån Dig

Åh Allah

Ensam jag vandrar
i skenet från Gud
Men något får mig att stanna till
Vad är det för ett ljud?

Den mörka sidan på mig kallar
som en vilsen i skogen om natten
Ännu innehar jag inte alla mallar
så den vet vad min svaghet inte pallar

Min käre Gud,
Jag försöker att inte vara svag
Aldrig igen kommer jag att stanna till
Nej, för det klarar inte jag

Upp ur tunneln är det enda
Att raka vägen vandra
Jag måste dra så hårt i repet
Och inte låta mörkret
dra med mig ner i svepet

Nu varningsklockor ringer överallt
Att förlita mig på någon
Att i ummaht känna kärlek
Nej Nej För så trött är jag
Ensam är nog bäst att leva
Även om det är så himlaste kallt

Jag får väl frusen vandra
så jag slipper att andra
för deras ständiga misstag klandra
För den plågan de lämnar hos mig
när de hugger sina knivar i mitt bröst
Att de låter mig lukta på vattnet
men för att inte sedan släcka min törst..

Nej falskhet jag vill inte veta av
Det kommer att kosta mig livet
Likt döden som väntar
när av hettan jag känner mig kvav
Nej, vattnet jag tar verkligen inte förgivet

Det finns saker inom mig
som tiden aldrig läker
Som satt sig på djupet
att få leva åter jag är inte så säker

Gud, jag ber Dig, ge mig styrka
så kanske hoppet kan nalkas igen
I mitt liv jag valde att dig dyrka
Så är medveten om mörkret på jorden
Förhoppningsvis solen kommer sen

Det är min kärlek till dig
som håller mig kvar
så nära mörkrets makter
Du vet jag varit har
För livets plågsamma resa
likt att vandra på glödhet kol
Som min kära broder från söder sa
Att ta ett kraftigt tag om repet är vad krävs
för att ta sig upp ur dess mörkaste hål

Men ibland det känns som att det ska brista
För så rädd är jag att hela tiden mista
Allt som jag i livet håller kärt
och vad som att leva för känns värt
Inget blir kvar i mina händer
Så ensam kvar jag vandrar 
i den kyliga kvällsbrisen bland öde stränder

Klarar nog inte att dra mig ända upp
Bära eller brista..
Hela livet jag fått mista..
En smärta
som blivit alldeles för tung för mitt hjärta..

Ya Allah..