...
Ensam jag vandrar
i skenet från Gud
Men något får mig att stanna till
Vad är det för ett ljud?
Den mörka sidan på mig kallar
som en vilsen i skogen om natten
Ännu innehar jag inte alla mallar
så den vet vad min svaghet inte pallar
Min käre Gud,
Jag försöker att inte vara svag
Aldrig igen kommer jag att stanna till
Nej, för det klarar inte jag
Upp ur tunneln är det enda
Att raka vägen vandra
Jag måste dra så hårt i repet
Och inte låta mörkret
dra med mig ner i svepet
Nu varningsklockor ringer överallt
Att förlita mig på någon
Att i ummaht känna kärlek
Nej Nej För så trött är jag
Ensam är nog bäst att leva
Även om det är så himlaste kallt
Jag får väl frusen vandra
så jag slipper att andra
för deras ständiga misstag klandra
För den plågan de lämnar hos mig
när de hugger sina knivar i mitt bröst
Att de låter mig lukta på vattnet
men för att inte sedan släcka min törst..
Nej falskhet jag vill inte veta av
Det kommer att kosta mig livet
Likt döden som väntar
när av hettan jag känner mig kvav
Nej, vattnet jag tar verkligen inte förgivet
