Nabatita

Inte kan jag sova
jag håller kudden så hårt
Slår huvudet i väggen
i frustration som slagit svårt

Aldrig kunde jag ana
att omöjligt skulle ske
Den starkaste kätting har brustit
om tröst i Din famn jag fick be

Inget kan någonsin bli sig likt
efter allt som har hänt
Kommer mitt liv åter att bli rikt
av kärlekens doft
nu när mitt hjärta luktar bränt

Det ekar i hela bröstet
Av tomrummet som döljer sig där
Sårad in på djupet
ilande kalla kårar, så det skär