Mitt allt.
Min sol har gått i moln
så kall i mörkret jag har vandrat länge nu.
Att du inte finns hos mig
ett sådant oerhört tomrum utan dig.
Ibland tillåts jag tro
att den bro,
jag länge på har byggt,
skulle för dig bli ett stöd
skulle för dig kännas tryggt.
Min tanke har vandrat
till den stormiga dagen,
dagen då jag bland klipporna strandat.
Att då, då ska din framtid vara säker.
Men min frånvaro mitt hjärta,
troligen dig aldrig läker.
Den strid som inom mig pågår
är grundad av min kärlek
till dig, till Allah.
Den ger mig styrka i att kämpa
så att jag fortfarande står kvar.
Men så svårt min vän,
vill inte lämna dig ensam här.
I en så frusen värld som denna..
för du mitt finaste, dig håller jag kär.
Jag älskar dig så mycket.
