..
Det finaste som väntade,
ur mitt liv det bara försvann.
Många år av ett evigt längtande..
En sanning, så plågsam.. så sann..
Min älskade Gud,
jag kommer aldrig att förstå.
Men förtvivlad är jag
över hur det har blivit så.
Visst kan jag
mellan raderna se
Men hellre vore jag utan
än att detta skulle få ske
För så ont i kropp och själ
inväntar jag här nu min tur
Av detta kan jag aldrig må väl
så trött så jag ber dig
låt mig få ta min eviga lur
