Det måste varit fel på mig
då du bara gick, snälla säg?
Utan att lära känna..
utan att bli hänvisad någon väg

Kunde du inte se
något värdefullt i mig?
Kunde du inte se
bandet utav kärlek inom dig

Vilket liv mig du gav
att leva utan någon fader
Du avvek från mig för alltid
att leva förvirrad i charader

Framför mig du valde en flaska
att älska vad som fanns där i
I spriten du valde att plaska
och familjen du bara såg förbi

Du låste mig ute
ute från mitt egna liv
Du lät mig leva i spillror
med halspulsådern mot en kniv

I en annan värld var du fången
I mörkrets starka dimension
Du lämnade mig fastgjuten i betongen
förblindad fick du leva i en felaktig vision

Utan någon kontroll
lever du här
Oförmögen att reflektera
mot vilken väg det bär

Inte den minsta aning
om vad som dig väntar
Men när värmen börjar nalkas
får vi nog höra hur du flämtar

Förmodligen är det så
att när det väl börjar brännas
Skall du komma till insikt
att valet påverkat hur slutet kommer kännas

Att jag aldrig Dig vill lämna
kan ingen ändra på
Mitt hjärta glöder av Din kärlek
ifrån den jag kan aldrig gå

Vad som än sker
är det av kärlek ifrån Dig
Ingen har någonsin mig älskat
såsom Du älskar mig

Jag ber till Dig
håll mig ifrån vägkorsande lägen
Dina ord är för mig så kära
en ständig rädsla att förlora vägen

Men i min själ
där ser jag en helt annan värld
Med Din kärlek kan jag den nå
Med Din kärlek kan jag ta mig mot denna färd

En känsla så stark i mitt hjärta
En längtan så vacker inom mig
Att få vistas där i Din trädgård
i närheten utav Dig

Inte ser jag någon chans
att nå Din oändliga lycka
Staplande mot elden jag kliver
med hjälp utav en gammal krycka

En krycka som bär på min tärda kropp
En krycka som upprätthåller min själ
Mörkret har lagt sig likt en höstens dimma
i en önskan att ha mig ihjäl

Stirrar mot de brännande lågor
känner en sådan tomhet växa fram
Om ändå jag blickade de böljande vågor
som av vinden dansar i Din kärleksfulla damm